Jag har haft två stora kärlekar i mitt liv, jag har älskat så innerligt så innerligt, och jag har hatat, fy fan vad jag har hatat.

För ett tag sedan så träffade jag en man, vi träffades i några veckor. Jag ville absolut inte gå in i en relation igen, jag hade verkligen bestämt mig för att vara singel och läka hjärtat! Men som vanligt blir det sällan som jag själv planerat, haha!

I mig pulserar den där innerliga passionerade och romantiska ådran, vilket gör att jag hals över huvud kastar mig in i kärleken, blir förälskad, galen och.. ja kanske mest av allt bara kär i självaste kärleken..

Men i alla fall så möter jag denna man, med mina erfarenheter i ”ryggsäcken” och mitt beslut om att leva ensam ett tag framöver, så fegar jag tills jag inte står ut längre, utan kastar mig i dennes armar! Så hur gick det då, ja åt skogen!! På en av söders trottoarer, med vårvinden vinandes i mitt hår, blir jag dumpad. Bättre förr än sent.. jag hade i alla fall några underbara veckor, och är ännu en skrattretande erfarenhet rikare!

Hittade en bok idag, på vulkan.se ”En bok om kärlek” av Michaela Forni.

Hon skriver:

Kärlek

”Jag vill vara kär! Jag vill ha någon att vakna bredvid på morgonen. Jag vill dra mina fingrar

genom någons hår. Jag vill kyssas utanför en klubb och åka hem alldeles för tidigt en lördagskväll

bara för att man inte kan vänta på att slita kläderna av varandra. Jag vill ha någon som

får mig att skratta under tisdagsmiddagen. Någon som bär hem mig en sen lördagsnatt efter

alldeles för många drinkar och alldeles för höga skor. Någon som ger mig nackspärr för att

jag måste stå på tå för att kunna kyssa honom. Någon att bry sig om.”

Åh, vad jag känner igen mig! Men jag ska va singel nu, absolut, inte dejta, inte spana, no nothing!! Om jag inte råkar snubbla över "han med stora H:et " i vår då ;P